Jag kan nog inte riktigt beskriva vad Anne-Marie Körling betytt och betyder för mig men att hon puttat på mina tankar, berört, stört och visat omtanke för mig det vet jag. I januari kommer hennes bok "Nu ler Vygotskij " Till dess kan vi läsa om hennes tankar kring bibliotek och läsning i det här inlägget.1. Vad gör du/vem är du?
Om man ska beskriva mig blir jag orolig. Om jag ska beskriva mig själv får jag det svårt. Jag vill inte bli inringad. Jag vill hellre bli utringad. Men så fungerar inte vi människor. Vi vill ringa in, sätta ord på, skapa gemenskap med. Jag är Anne-Marie Körling. Jag tycker om ord. Jag tänker att jag kan vrida och vända på dem. Jag ärvde trudilutter från min farfar, en stor portion nyfikenhet av min pappa, en dos av ord och meningar av min mamma och så alla syskon som hade sina egna alfabet och for iväg på sina begreppsutflykter. I min barndomsvärld fanns en boktokig farbror. Han försåg mig med böcker. Det höglästes i min barndoms värld och min bror spelade på in gitarr och sjöng för mig och min bror om Josefin som satt på havets botten och sydde på sin symaskin. Jag tyckte så synd om henne. Så var det med inlevelsen. Min mamma köpte böcker som hon berättade var absolut inte för mina ögon. Jag förstod inte att hon så noga förklarade vem författaren var och vad boken hette för att sedan liksom gömma den undan för mig. Att det var ett läsknep förstod jag många år senare. Många, många år senare.
Jag har ett förflutet i musikbranschen. Men jag läste min första bok om barn då jag var 13 år. Och har väl sedan dess fördjupat mig i lärande, psykologi och pedagogik. I somligt är jag utbildad, i somligt är jag autodidakt. Som lärare fann jag yrket. Och att vara en del av människors lärande är nog det roligaste och mest utmanande jag har fått uppleva. Om detta har jag sedan talat. Jag talar om elevens lärande. Ur ett klassrumsperspektiv. Jag är aldrig någonsin färdiglärd. Böckerna jag lär ur måste jag läsa om och om igen. Omläsning är något underskattat, bortglömt och försvunnet. Låt oss läsa om och om igen.
2. Vad tänker du om läsning?
Jag försöker famna vad läsandet är. Det är så olika beroende på vem jag är då jag läser. Jag läste många stora författare då jag var ung. Då förstod jag litteraturen på ett sätt, idag läser jag om och inser att jag förändrats och läser därmed en helt annan text. Jag undrar om vi därför någonsin kan skriva ut oss själva ur boken, kanske hellre skriva in oss. Jag tycker om att läsa om. Det borde vi kanske tala mer om. Omläsningen. Jag läste Pär Lagerkvist Gäst hos verkligheten då jag var mycket ung. Jag läste om den som mycket äldre och förstod den ur ett helt annat perspektiv. Men jag tror inte på åldersbundet läsande. För oavsett om jag inte förstod vad Pär Lagerkvist skrev då jag var för ung så förstod jag tillräckligt mycket för att bli berörd. Sådant tänker jag mycket på. Det att texter berör oss och under mycket lång tid. Kanske under en hel livstid.
Barn behöver böckerna, kanske hellre berättelserna. Och de behöver någon som läser ut berättelserna ur böckerna. Jag tror på högläsningens absoluta dragningskraft in i den självständiga läsningen. Den yttre rösten, den mänskliga rösten som kanske är en mamma, en pappa, en bibliotekarien, en lärare som generöst delar med sig av sin läsförmåga. Jag tror vi ska ge barnen människan i boken. Den vi blir ihop. Tillsammans!
Jag har många tankar om läsning. Det är en evig fråga om läsningen och vad läsning är och kan vara. Det handlar i djupet om demokrati. Att få bli läsande. Att få ingå i text. Att få uppleva andras språk, känna, delta och kliva in i ett lekområde där text möter fantasi och inlevelse. Jag minns en barndoms text. Jag återvände till den som vuxen. Blev så besviken. Så få ord. Så korta meningar. Så lite var det på pappret. Så mycket var det jag själv skapat kring texten. Jag insåg att man som läsare är mer än bara orden trogen. Man är sig själv närmast. Orden får olika betydelser beroende på den som läser texten. Den text jag minns var Astrid Lindgrens kapitel ur Alla vi barn i Bullerbyn, det där Olle fick en hund. Jag läste kapitlet om och om igen. Skrev in mig med min längtan. Jag ville också ha en hund. Astrid Lindgren skrev mästerligt med rika möjligheter till eget tänkande. Som om hon lämnade rader för mig att skapa och kliva in i texten med.
Läsning är kommunikation. Kommunikation mellan olika tider, generationer, kulturer, mellan dig och mig. Jag kan vara ensam med en diktrad och lyfta ögonen från texten och se min verklighet fördjupad och förklarad. Texten skriver både in sig och genom den skriver jag ut mig. Blir till.
Jag minns en bok jag fick av min boktokige morbror. Jag ratade den. Då den senare ingick som kurslitteratur på Universitetet läste jag den och en hel drömvärld öppnade sig inom mig. Jag drömde boken varje natt. Det finns ingen ålder för litteratur. Vi borde inte åldersanpassa litteratur. Kanske vi skulle högläsa barnlitteratur för den gamla på ålderdomshemmen, återknyta till minnen via boken?
Att se elever bli läsande är något stort. Läsande blir man också genom att delta i muntlig text. Jag tror att läsandet hör samman med gemenskap med texten. En lärare måste låta eleverna möta text i muntlig form så ofta det någonsin går. Skolan ska vara generös säger Läroplanen. Att högläsa är att ge språk, innehåll, sammanhang och mening. Det krävs av läraryrket att man förstår och fullt ut accepterar att man är viktig och en utgivare av begrepp som inte används i vardaglivet...
3. Vad tänker du om bibliotek?
Bibliotek! Denna plats för böckerna. Jag tror att framtidens bibliotek är en polerad kärna för samtal, kommunikation, delandet och gemenskapandet. Jag tror att vi kommer att vilja träffas och platser där vi kan mötas blir betydelsefulla och viktiga. Jag tror inte att biblioteket kan försvinna - snarare tvärtom. Som barn var jag en liten läsare som smög omkring på mitt bibliotek. Jag läste väldigt mycket. Jag fann att de som arbetade på bibliotek inte betraktade mig utifrån min ålder utan mer utifrån mitt läsande. Jag bemöttes alltid med respekt och som en jämställd person. Jag delade något med de andra på biblioteken. Den respekt jag bemöttes med tänker jag hörde ihop med min rätt att vara en individ i samhället. Jämställd.
Ett bibliotek i det yttre blir ett bibliotek i det inre. Jag har inte bara ett inre ordförråd utan ett inre bibliotek. Och som ord, meningar och litteratur kommer de in genom det yttre. Vi behöver varandra för att skapa språk. Vi behöver bibliotek för att kommunicera med inbundna texter och texter som aldrig någonsin kunde hitta en läsare om det inte handlade om någon som varsamt erbjöd en textrörlighet. En dans mellan titlarna på biblioteket. Vem kan göra den? Bibliotekarien. Så tänker jag.
//Cecilia Bengtsson bad Anne-Marie Körling att skriva, stort tack Anne-Marie för att du delar med dig av dina tankar.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar